Kroppen skriker tills du hör.
Jag funderar ofta på hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade fått Wilma, hade jag varit samma person idag då?
Eller hur livet hade sett ut om vi fortfarande levde det där mamma-pappa-barn livet.
Men jag kommer alltid på mig själv att sluta fundera på hur livet kunde sett ut och istället fokusera på hur mitt liv faktiskt ser ut idag. Jag tror att allt som händer i livet är menat, på något sätt. Det bra sakerna bara händer och man blir lycklig, medans det dåliga sakerna är till för att man ska få en tankeställare och börja fundera på hur man vill leva sitt liv.
Just nu snurrar det så många tankar runt i mitt huvud och jag vet knappt ut eller in. Jag försöker att tolka dom på rätt sätt, försöker att förstå vad dom vill säga till mig. Ibland orkar jag inte och ger upp och bara ignorerar. Det är då jag mår som sämst, kroppen lixom skriker inifrån för att den vill få mig att förstå att jag måste lyssna på mitt inre och sluta leva ett liv där jag tror att allt är perfekt.
Just nu känner jag att jag vill gå vidare i mitt liv, jag vill inte längre hoppas på att allt hela tiden ska bli bättre. För det blir inte det. Så länge jag inbillar mig att allt ska bli bättre, detso mer blir det bara sämre.
Jag måste våga lita på mig själv, våga tro att de val jag i livet gör - är rätt för mig.
Om inte, så lär jag mig av mina misstag.
Det gäller som sagt att finna modet och jag har bestämt mig för att det är dags nu.
Eller hur livet hade sett ut om vi fortfarande levde det där mamma-pappa-barn livet.
Men jag kommer alltid på mig själv att sluta fundera på hur livet kunde sett ut och istället fokusera på hur mitt liv faktiskt ser ut idag. Jag tror att allt som händer i livet är menat, på något sätt. Det bra sakerna bara händer och man blir lycklig, medans det dåliga sakerna är till för att man ska få en tankeställare och börja fundera på hur man vill leva sitt liv.
Just nu snurrar det så många tankar runt i mitt huvud och jag vet knappt ut eller in. Jag försöker att tolka dom på rätt sätt, försöker att förstå vad dom vill säga till mig. Ibland orkar jag inte och ger upp och bara ignorerar. Det är då jag mår som sämst, kroppen lixom skriker inifrån för att den vill få mig att förstå att jag måste lyssna på mitt inre och sluta leva ett liv där jag tror att allt är perfekt.
Just nu känner jag att jag vill gå vidare i mitt liv, jag vill inte längre hoppas på att allt hela tiden ska bli bättre. För det blir inte det. Så länge jag inbillar mig att allt ska bli bättre, detso mer blir det bara sämre.
Jag måste våga lita på mig själv, våga tro att de val jag i livet gör - är rätt för mig.
Om inte, så lär jag mig av mina misstag.
Det gäller som sagt att finna modet och jag har bestämt mig för att det är dags nu.
Kommentarer
Christoffer säger:
känns som att du syftar på oss när du skriver att du inte orkar längre och vill gå vidare i ditt liv. Om det är så förstår jag varför du ytterliggare en gång inte kan prata med mig utan att jag måste få reda på det via andra personer/metoder. Pratar man går det mesta att lösa, men vill man inte lösa sakerna så gör man på sitt sätt.
säde säger:
jag lyssnar om du vill berätta
vi ses nog till helgen igen. kämpa vidare!
kram
Trackback