empolajnen

Innan jag själv blev
mamma visste jag inte
så mycket om hur livet
som förälder skulle bli,
tog dagarna som de kom.

Under graviditeten läste jag mycket om hur jobbigt allt skulle bli , och hur lite tid man skulle få för sig själv ovh sin partner. Konstigt nog hittade jag inte så mycket om hur underbart livet är med barn. Jag var väl förberedd på ett helvete, och hur jobbigt det skulle vara att ha barn.
Så föddes min Wilma. Känslan är obeskrivlig. Så mycket kärlek!
Jag kan än idag inte förstå hur man kan älska någon så mycket.
Dagarna gick och jag njöt, aldrig hade jag varit så lycklig.
Varje dag med Wilma, att få vara henne nära, känna att hon är min - det var ren lycka.
Det gjorde inget att Wilma tog all min tid, att hon höll mig vaken hela nätterna, att hon det var jobbigt.
Jag visste att jag skulle få så mycket tillbaka.
Jag ville och vill fortfarande alltid hennes bästa.

Så förändrades allt. Wilma blev skilsmässobarn.
Jag blev helgmamma för att kunna studera klart.
Vi skulle inte vara den familj jag ville vara, en mamma-pappa-barn.
Det kändes som ett svek mot henne. Hon skulle inte få växa upp med föräldrar som levde med varandra, älskade varandra.

På vardagar bor hon med sin pappa.
En del tycker jag gör fel mot Wilma och borde spendera tiden med henne, istället för mina skolböcker.
För ett barn behöver sin mamma.
Andra tycker att jag gör helt rätt som går klart min utbildning, och klarar av att vara helgmamma.
Jag förnekar inte att det är jobbigt..
Från att ha tilbringat all min tid med henne, till att bara träffas på helger.
En förändring som gör ont i hjärtat.
Men jag har slutat att tycka syns om oss, och gör det bästa av situationen.
Jag vet att jag bryr mig om Wilma, och att hon har en pappa som också älskar henne.
Därför är jag inte orolig för att hon ska må dåligt av att bara träffa sin mamma på helger.
En familj är så mycket mer än en mamma och en pappa som är tillsammans.

Jag har insett att livet inte alltid är lätt, men att nästan ingenting är omöjligt om man har viljan.
Det säger jag av egna erfarenheter, inte för att det låter bra.
Att vara förälder innebär allra mest obeskrivlig kärlek.
/ E